Fernandos röst

Vad kallar man en hobby som man har haft i mer än sextio år? Något som flätas samman med livet tills det blir en del av det? Kanske räcker ordet ”passion” inte till för att beskriva det. Kanske skulle vi kunna kalla det ”kärlek”.

Jag heter Fernando och är åttio år ung. Jag var i början av 20-årsåldern när jag nästan av en slump stötte på en vän som brukade komma till min pappas kvarn. Jag minns inte hur vi började prata om vad han gjorde på fritiden. Sysselsättningen var inte så vanlig då, men skulle snart bli det. Och den skulle fascinera mig så mycket att jag kom att ägna mig åt den resten av livet. Så jag tackade ja till hans inbjudan och följde med för att upptäcka hur man föder upp bin.

Nyfikenheten är verkligen ihärdig, och när den väl har väckts är den omöjlig att släcka. Jag var inget undantag. Jag började studera och läsa allt om bin och hur man föder upp dem. Jag har fortfarande kvar många av böckerna. Var och en berättar sin egen historia, men det finns en sak som alla är överens om: måtten. Med hjälp av de exakta måtten byggde jag mina första bikupor. Ja, ”mina”, för när man skapar något med sina egna händer kan man verkligen kalla det sitt.

Jag måste erkänna att de första åren inte var lätta, för det är först när man stänger böckerna som man börjar lära sig på riktigt. Att skörda honung ur kupan är inte så enkelt om man inte är kunnig. Man måste känna till metoderna, årstiderna och hur man skyddar kuporna mot rovdjur och stekande hetta, och man måste lära sig när olika växter blommar. Och framför allt måste man lära känna dem – bina – vilket är det svåraste. I deras samhälle lämnas ingenting åt slumpen, och att försvara familjen är det allra viktigaste. De är till och med beredda att göra den största av uppoffringar, vilket för oss människor innebär ett smärtsamt stick. De försvarar, vårdar och skyddar. De är trots allt inte så olika oss. Vi vet båda vad som verkligen är viktigt.

Kanske är det därför som den honung jag skördar oftast är till min familj. Min fru använder den gärna i sina kakor. Min favorit är hennes crostata (paj) med ett tjockt lager honung, täckt med skivade jordgubbar eller aprikoser. Du kan också njuta av honungen skedvis, även innan du går och lägger dig. Jag har alltid en liten flaska naturlig, hemgjord propolis till hands, ännu en värdefull gåva från bikupan.

Min fru har hört mig prata så mycket om bin att hon själv har blivit expert. Min dotter växte upp med mig och bina. Kanske var anteckningarna jag började göra under de första åren avsedda för henne, utan att jag visste det. Min dotter har alltid hjälpt mig, men nu har hon bestämt sig för att lära sig ännu mer. Hon bad mig köpa en biodlardräkt och all utrustning. Häromdagen blev hon stucken av bina, men hon ryckte på axlarna åt det, för hon delar samma passion som har drivit vår familj i många år. Att hålla den passionen levande är det enda sättet att föra den vidare till kommande generationer, så att även de får förundras över binas enastående liv. Bina har varit en så stor del av våra liv och kommer alltid att vara det.

Medverkande:
Text av Carlotta Fiore
Foto av Diego Rosselli